Tänkte jag slänger upp en text.. (texten är inte menad till någon, det är bara ord & djupa funderingar)

För en vecka eller två, för tre dagar, eller för två, så stod flickan & killen framför varandra. Han gjorde sitt val.
Hans läppar strök sig nätt mot flickans, han sa att flickan va värdefull, att hon va full av respekt och glädje.
Inget är borta, allt ligger bara på minnet.
När flickan lägger sig på knä för att be killen att inte lämna den sida hon har,
ber han flickan titta upp. 
Han stryker bort hennes hår som ligger framför hennes blåa ögon, han viskar i hennes öra,
"vänta, vänta på ödet, vänta på kärlek, vänta på lycka".
flickan ställer sig upp, hon ger honom en blodig ros i handen.
Och säger "du är mitt öde, du är min kärlek, du är min lycka. min väntan är på dig"
Hon tar sina bara fötter stiger fram till killen, kysser honom på kinden.
Det va den sista kyssen han fick, det va det sista orden han fick höra från henne.
Flickan med den blodiga rosen, la sig i sin säng och somnade djupt, så djupt att hon aldrig igen vaknade.
Hon tog inte sitt liv, hon gav bara sitt hjärta och sin lycka till killen hon alltid ville älska..
Sorgen är som ett hav, djup, mörk och större än oss alla!